100 days after (!!!!)

Hej hej. Detta kommer inte vara ett vanligt inlägg med massa nya bilder. Det kommer inte vara ett inlägg om något roligt äventyr i London. Det kommer inte ens vara ett speciellt spännande inlägg. Det kommer vara ett inlägg när jag helt enkelt firar faktumet att jag har varit i detta underbara land, på denna helt galna resa, i HUNDRA DAGAR!

Jag kommer kanske prata lite om den underbart fina familjen jag har lyckats få. De sjukt gulliga små barnen jag får mysa med (även om B väldigt sällan vill mysa, har fått kanske en kram sen jag kom hit). Om de underbara människor som jag faktiskt kan kalla både vänner och arbetsgivare (även om vi verkligen har dagar när det är mer det andra än det första, tro mig).
(Jag har tyvärr inga bilder på familjen riktigt/vet inte ens om jag får posta bilder på barnen för jag har liksom inte frågat. Men jag kan lova er att dom är sjukt gulliga, hela högen!)

Jag kommer kanske visa bilder på den otroligt vackra stad jag har fått turen att faktiskt få bo i.

Men det jag verkligen, utan tvekan kommer göra är att skriva om de vänner jag har fått här. Vänner som jag förhoppningsvis får behålla livet ut. Vänner från alla delar av världen, Kanada till Nya Zeeland, Haparanda till Uddevalla. Vänner som får även de gråaste (både vädermässigt och emotionellt sett) och tråkigaste dagarna i det här landet att kännas som att även dom är okej, för jag har i alla fall folk som stöttar mig. Jag har folk som är där när jag behöver klaga på något som min (oftast väldigt fina) värdfamilj gjort, men som också är där när pojkar behandlar mig som skit. Jag har folk här, folk som kan komma med kakor och malteasers. Jag har vänner som får detta konstiga land att kännas som hemma. 

(Jag märkte att jag verkligen har alldeles för lite bilder på Laura, förlåt Laura. Vi får försöka bättra på det innan du åker) (Jag kom också på att  1. du läser inte min blogg så jag pratar bara med mig själv och 2. du kan inte svenska, något jag vet eftersom vi kollade igår, så även om du läste bloggen så skulle du inte kunna förstå något...)

(Jag har tydligen inte heller någon bild på Tayla, så förlåt till dig också men än en gång så kan du inte läsa något så det är nog okej)

Jag kommer också kanske säga något typ extra cheesy (för att toppa ett helt inlägg av bara ost), typ "Jag kan bara hoppas att mina resterande 200+ dagar kommer vara minst lika bra och fyllda av minst lika mycket skratt och mat som mina första 100."

Sen får jag fan hoppas att jag slutar. För vid det där laget har jag fått alla att kräkas (av alla klyschor asså, inte för att jag luktar eller nåt. Vilket jag troligen gör) nog mycket för en dag så jag borde kanske bara gå och lägga mig. 

Puss.